Utan höjning på slutet.
Att komma hem ska ju vara en schlager. För maximal effekt åkte jag hem till bruksorten just till melodifestivalsfinalen. Time warp och svt-bonanza.
Visst var det festival i och framför plasman på Heimdalstigen. Men nere på domusparkeringen låg det en fuktig filt på sinnesstämningen. Ingen känner längre igen mig och jag känner igen ingen. Inkognito i sin egen hemstad. Man intalar sig att det är skönt att slippa men ändå går man där och letar desperat efter gamla skolvaktmästare, hembräntlangare och ungdomsgårdspraktikanter för ett kärnfullt “Jahajalägenäämendäähhjoolååeehhh”. Nu är det nya hemvändare som tjenar runt och cashar in byskvaller. Ge fan i min stad.
Det blir fan inte mer schlager än att komma hem. Unnat, anpassat, lite sorgligt och bortglömt på två dagar.
Jag sparkar lite ogenomtänkt på liket
som morrar sömndrucket. Borde kanske återuppstå som sporadisk bloggare om mitt mediumintressanta liv. Förtjänar jag en mässa? Kanske inte, men vi kör lite orering ändå.
(Borde kolla med Älvsjö och Sollentuna. Man vet aldrig).
Är hemma och vabbar mig själv. Mul och klöv.
Det är inte sen gammalt.
En kompis berättade att den äldsta prylen han fortfarande använder är en jurassic park-tröja från 94. Jag, instinktivt: MEN JAG DÅ!
När jag skulle berätta om min SKITgamla grej jag använder prick hela tiden slog det mig att det inte finns någon SKITgammal grej jag använder prick hela tiden. Typ min plånbok. Från 2007, slog det mig. Det var en deppig insikt.
Sen var det inget mer som slog mig.
Hej då från mig.
Egentligen.
Allt man vill vara är en kille med glatt humör och fast avföring.
Äh. Det var inget.
Fem år på ett bräde. Ett litet brev till en 157680000 sekunder yngre Levahn.
Du är nyfiken på framtiden. Jag vet. Framtiden är ju häftig. Eller? Jo då. Helt ok. Så här är det. Du har precis spelat hundra spelningar på ett år. Det var kul. Du är nöjd. Nu vet du inte vad du ska göra. Förresten, badrummet i din etta är ruttet. Ni måste stambyta. Det är jobbigt. Svinjobbigt. Men du klarar det. Du & tjejen kommer bo en stund hos Andreas. Sen hos brorsan. Det är också jobbigt men det går helt ok. Du får för dig att du ska plugga grafisk design. Fast du inte tycker det är jättekul. Du är bara ganska bra. Du jobbar som musiklärare. I två dagar. Med döva barn. Ja, det gick. Du vill att de ska sjunga Ramones. De vill att de ska sjunga Måns Zelmerlöv. Du gör som de säger. Du fick risigt betalt. Du köper lägenhet med tjejen. Föreningen är pank. Sömnbrist. Ni drar till usa med Tiger Lou. Mindre sömnbrist. Inte en käft på spelningarna men det var ändå det roligaste du gjort. Torpedoturnén i Spanien blev stökig. Turnéledaren var hög som ett kaknästorn. Du fyller 25. Du testar en ny frisyr. Byter tillbaka. Skägget växer. Du genomgår kval. Gör slut med tjejen. Jobbigt. Lägenhetsaffären känns som det sämsta du gjort. Ännu mer sömnbrist. Du bor hos syrran. Det löser sig. Du köper ny lägenhet. Nina behöver trummis. Dig närmare bestämt. Ni blir ihop. Igen. Bästa känslan någonsin. Du spelar svinmycket. Det är ju kul. Torpedo får massa pengar av ett bilföretag. Du spelar in låt med en slät popstjärna i LA. Det är ju också kul. Mestadels. Du måste knega. Existentiell panik. Du vet inte vad du göra när du blir stor. Det går över. Du tänker reklam. Till slut. Du gifter dig och börjar på Berghs. Bra gjort. Vi borde ta en öl. Hej då.
Lil’ Lindfors. Revised.
En pestventil
Måste snabbt bara pysa irritationsballongen.
Vad är det för fel på anonymkommentatorerna som sprider sitt skåphallsskitsnack på internet? Det måste vara den absolut lägsta livsformen. Fegt och vidrigt.
Er arkiverar jag tillsammans med folk som inte hejar och de som aldrig bjudit på en glass.
Så. Klar. Hej.
